Grafitbank över Lilla Åsne

 

 

Åsne tror sig stor och mäktig

rider stormar, driver eld

bröstar upp sig, står i motvind

sänker aldrig nånsin blicken               

när hon vrålar ut sin törst

 

safirer pryder hennes bryn  

glittrar över gröpta skuggor                 

kastar blixtar genom blåsor

renar syre i ett spänstigt hav

 

 

Djupt inunder sammetsslaget              

på en saffransgulnad mantel        

slår ett häftstiftshjärta takten               

borrar hullingar i rött         

driver dolkar ner i klippan                 

mellan skiffersten och kvarts

                   

hennes klara, skarpa hånskratt           

smattrar ekon ifrån isspjut 

hör hon visslar vasst i vinden             

när som hennes rockskört fladdrar       

skymmer östra horisonten                    

och din sista

lyckas stjärna