Från utanför

 

 

ett sakligt samtal, i promenadtakt
etsade sig fast

då en vänlig röst, riktad till väninnan

tog sig ljudlig plats
i gaturummet:
 

”Min son gick bort i fjol.
  Så jag lever …
  Ensam nu.”
 

”Inte visste jag ...

  Och hur gammal …?”

 

”Fyra.”

 

”Och du? Då?”

 

”Tjugotre.”

”Men…
  Du lever?

  Hur?”

 

”Jag lever kvar.”