Oktobers långa skuggor

 

 

 

en kopparröd berberis

kastar sitt mörker

över sommarens grönvävda matta

 

hör tryggekens läderblad

rassla i vinden

gult bruna som vällagrad calva

 

de tyr sig till grenen

rädda att falla

först sedan - när dagsljuset bleknat

 

 

rör mig så smidigt

fram över marken

följer förtroget

in mot buskaget

en skugga av Giacometti

 

 

böjer ett knä

mot våtljumma jorden

lägger en kind

mot kryllande mylla

 

trevar med handen

mot vissnade bladsjok

svarta av slem från

förruttnelsens sörja

 

och känner så gråsuggan

inunder stenen

 

 

sydsol i ryggen

nordan mot bröstet

​

hit

ända hit

och långt längre

​

​